Ha, sista korrekturen trodde jag. Sedan får man tillbaka ny version, kontrollerar om alla korrigeringar gjorts, men det har de såklart inte. Hittar samtidigt nya saker som bör korrigeras.

Men nu är det i alla fall klart. Har just skickat godkännande på att trycka 100 ex i mjuk pärm och 50 ex i hård pärm. Av dess kommer 50 i mjuk pärm att säljas i näthandeln medan jag själv säljer de andra 100.

Är nog varken den första eller sista som slås av att ju mer man läser det man själv skrivit, desto fler fel hittar man och desto mer tvivlar man på om det i överhuvudtaget är något. Eller om det bara är trams. Skit.

Har i alla fall läst igenom alla berättelserna en gång till nu och hittat smått och stort som jag vill ändra. Var riktigt läskigt att trycka på ”send” till Ida som är min projektledare på Vulkan. Men nu är det gjort. Bara att vänta på ändrad uppdaterade filer som ska godkännas innan de lämnas till sluttryck.

Idag kom det med DHL, det allra första tryckta exemplaret, någonsin av någonting jag har skrivit. Ja, exjobbet bortäknat då, men det var verkligen något helt annorlunda. Detta är jag. Min själ. Sådant som levt i mina tankar som nu kommer på tryck. Hade varit och tränat när jag fick SMS:et att paketet nu fanns att hämta på Abrahamsbergs video.

Har tummat, öppnat, provvikt… Tom ställt den bland andra, lite mer kända böcker, bara för att se. Känna. Kunde inte låta bli.

En icke händelse för alla utom mig.

Idag kom det. Första förslag på omslag och baksida. Känslan när man ser det så här. Helt otrolig. Satta mig med en whisky och grät en skvätt. Låter löjligt, inte minst eftersom jag trycker ”själv”, men jag tycker ändå det känns så stort. Att jag vågar lita på att jag tror det är bra.

Har nu skickat mitt manus till fem olika förlag och fått svar. De flesta helt standardiserade; ”Tack för ditt förtroende … passar inte in i vår utgivning …” Några få lade ut texten lite mer.

Efter de första tankarna om hur värdelös jag är på att skriva började jag inse att jag nog inte skulle gett ut den själv heller. En okänd person som skriver en berättelse om en man i någon typ av livskris. Kanske är den värd att läsa, men hur många exemplar måste man inte sälja för att det ska vara värt risken? Och vad är sannolikheten att den okände Jörgen Stattin säljer så många? Vad är sannolikheten för en uppföljare, eller att han skriver något mer? Det är ju inte direkt en spänningsroman eller karaktärer man kan bygga på i uppföljare. Nä, jag skulle nog inte gett ut den.

Eller är det bara en försvarsmekanism från min sida att tänka så eftersom ingen ville ge ut. Jag lever i alla fall på en bekants omdöme, ”Det är bättre än Camilla Läckberg, men sämre än Nesser” Det räcker för mig.

Däremot har en annan tanke börjat slå rot. Jag har ju skrivit några noveller som jag egentligen är mer nöjd med. Tänk om jag skulle fortsätta med det? Inte som en plan, utan mer när andan faller på. Tänk om jag skulle försöka ge ut dem någon gång? Har iofs läst att Novellsamlingar inte säljer, att man inte gärna ger ut sådana. Men jag kanske kan ge ut själv? Om jag tycker de är bra…

Nu har det gått drygt tre månader sedan jag tog denna bild. Då, en tom skärm och 104 dagar framför mig att försöka fylla den med något meningsfullt. Lika många dagar senare är glad att jag gav mig själv chansen och förvaltade tiden någorlunda väl – skrivit på förmiddagarna och ägnat eftermiddagarna åt det som för stunden känts rätt; redigering, promenader, lyssnat på radio, varit med barnen, samt en och annan Netflix serie och film.

Resultatet av skrivandet blev ett bokmanus som jag är nöjd med samt några kortare texter eller noveller – som jag nog är ännu mer nöjd med. Eller egentligen är det så här, jag är väldigt nöjd och stolt över arbetet jag lagt ned på manuset, att jag gjorde det. Men sett till resultatet är jag nog mer nöjd med novellerna.

Aldrig är det väl så skönt att vara uppe tidigt som när man inte behöver. För mig började det här som ett experiment. Jag hade ingen aning om hur det skulle bli, om jag faktiskt skulle skriva eller om det mer skulle bli att jag sov bort tiden, vände på dygnet, kollade Netflix…

Men så har det inte blivit, tvärtom, även detta har blivit rutin. Jag kliver upp kl sex, sätter på kaffe, skriver 2-3 timmar innan jag gör frukost. Tidig eftermiddag korrekturläser och rättar jag det jag skrev morgonen innan. Resten av dagen och kvällen låter jag hjärnan röra sig fritt. Detta leder oftast till uppslag som fortsätter att processas när jag lägger mig och har vanligtvis konkretiserats lagom till när jag vaknar nästa dag. Då är det bara att sätta sig att skriva igen, som på bilden nedan 🙂